Ur historiken skriven av Arvid Johansson från Axhult i samband med församlingens 90-års- och missionshusets 75-årshögtid den 7 juni 1953 kan man bland annat läsa följande: Till Stjärnorp kom 1831 en prästman, som förut verkat i Hällestad och där förkunnat väckelsens budskap. han hette Jonas Janzon, född 1798 och död som prost i Säby 1888 (?). Han var känd som en väldig väckelsepredikant, samlade stora skaror kring sin predikstol, och som nykterhetstalare var han känd i hela landet. Under Janzons tid sägs Stjärnorps kyrka varit ett centrum för väckelserörelserna i norra Östergötland. Och både från Hällestad, Vånga och Risinge kom folk för att lyssna till Janzons ofta två timmar långa predikningar. Janzon flyttade från Stjärnorp 1843 och fram till 1850-talet synes det andliga tillståndet i Stjärnorp ha varit ganska mörkt. De gamla kunde berätta att dåvarande komministern, Landelius, söp sig full vid ett husförhör i Elmesbo samt åkte och tappade kyrkboken på hemvägen. Många gick till kyrkan på söndags förmiddagen och sedan till krogen på eftermiddagen, då det fanns åtminstone tre ställen i socknen där man sålde brännvin. Vid denna tid började så kallade "kolportörer" resa omkring och hålla sammankomster i norra Östergötland. Den första var troligen torparen Anders Nilsson från Vånga, vanligen kallad "Anders i Lasjön". Han var född i ett fattigt soldathem i Risinge 1810 och avsomnade under en predikoresa på Gotland 1868. Genom olika skickelser i livet kom Nilsson till besinning om sin själs frälsning, och vid ett besök i Barketorp i Hällestad påsken 1851 började han offentligt vittna om Herren. År 1857 blev han Fosterlandstiftelsens kolportör och gjorde sedan vidsträckta predikoresor, ända till Norrland där både kyrkor och skolor öppnades för honom. Nilsson var en god talare, och både hög och låg lyssnade gärna till honom. Vid besök i Norrköping till exempel satt stadens borgmästare ofta som Vångatorparens åhörare. Han uppträdde i sin enkla Vångadräkt. De Nilsson en gång predikade från trappan vid en gård i Risinge, kom två smeder med var sin gärdsgårdsstör för att överfalla Nilsson mitt under predikan. Men båda träffades av förkunnelsen så de snällt lade ner sina vapen. Under sina resor kom Anders Nilsson också till Stjärnorp i slutet av 1850-talet och fick även här vara ett väckelsens redskap. Snart kände de troende i socknen behov av en sammanslutning. När Stjärnorps missionsförening bildades vet vi inte, men den fanns 1863. Andra kolportörer från den första tiden var skollärare J P Nyrén från Wahlstorp i Hällestad och bonden och liesmeden Lars Magnus Larsson från Barketorp, Hällestad. Lars Magnus predikade ofta i Stjärnorp och var troligen en av de första som predikade i missionshuset. Han blev omvänd 1845 vid 19 års ålder och greps av nitälskan för sina medmänniskors frälsning. Han brukade gå till Hällestad kyrka, och när folket samlades på kyrkbacken, manade han dem att vända sig till Herren. Lars Magnus hade en ung medhjälpare i smedjan som hette Axel Nystedt. Längre fram blev denne också hans medhjälpare i den andliga verksamheten. Mot slutet av 1800-talet predikade Nystedt ofta i Stjärnorp. En bygdepredikant, som också predikade i Stjärnorp var bonden Nils Hansson i Junkerstad, Vånga. Vid denna tids synes verksamheten i Stjärnorp varit ganska livlig, och nu uppstod tanken att bygga ett missionshus i Bjäsäter, som mer och mer blivit centrum för verksamheten. Den äldsta bevarade handlingen är ett kontrakt daterat 18 maj 1878, var i Anders Magnus Nilsson i Bjäsäter till Stjärnorps Missionsförening upplåter en jordplan för byggande av ett bönhus. Upplåtelsen skulle gälla 49 år mot en årlig avgift på tio kronor. Längre fram fick missionsföreningen gåvobrev på tomten. Kontraktet är underskrivet av ordföranden Johan Danielsson i Bjäsäter och kassören Anders Eriksson, Kolfall. Det är troligt att missionshusbygget sattes igång omedelbart. Timmer skänktes och dagsverken gjordes, och snart var huset färdigt. Nu hade man ett hus att samlas i och sammankomster hölls ofta i missionshuset och i stugorna lite varstans i socknen. Ofta samlades man på lördagskvällarna utan predikant. Man vittnade, samtalade och sjöng. Missionshuset var fullt av folk. Av bygdens söner var hemmansägaren Lars Persson i Brink en gärna hörd predikant. Han rördes ofta till tårar då han vittnade och åhörarna greps av förkunnelsen. En annan bygdepredikant var Carl Månsson i Asplund. Dennes dotter Selma reste 1891 till Kongo som missionär och blev gift med doktor K E Laman. Av andra som ofta hade något att säga på mötena, må nämnas ordföranden Johan Danielsson, skräddarna Karlsson i Kottorp och Anders-Gustav Östergren i Jakobslund, hemmansägaren Anders-Magnus Nilsson, Per-August Henriksson i Brink, Alfred Johansson i Säldekärr med flera. 1860-1870-talen hade varit segerns och framgångens tider. 1880-talet blev den svåra sållningens tid. Det började med att några Stjärnorpsläsare, bland dem skräddarna Karlsson och Östergren, omfattade den så kallade syndfrihetsläraren. De fick höga tankar om sig själva och blev dömande mot andra. När missionsförsamlingens ordförande en gång vittnat, framträdde en av skräddarna efteråt och yttrade: Behöver Danielsson fortfarande bedja Gud om förlåtelse, är han ännu oomvänd? En skräddare frågade någon av de andra: Tycker inte du, att jag är syndfri? Den andre svarar: Det är bäst du frågar din hustru om den saken, det vet hon säkert bättre än jag. Nu blev det ofta lärostrider på mötena. När sedan villoläraren Charles Lee kom till Bjäsäter och höll profetiska föredrag blev söndringen fullständig. Många som förut deltagit i arbetet rycktes med i Lees läror och började motarbeta missionsförsamlingen. En tid kunde missionsförsamlingen knappast hålla några möten, ty "Leeanarna" kom och bara ville diskutera. Det hade säkert varit bättre för verksamheten om man bemött Lee, som en gumma sägs ha gjort i Brunnby missionshus. Hon reste sig under Lees föredrag och utbrast: Lee heter du, och le är du. Adjö med dej, nu går jag hem. Jönköpingspredikanten Samuel Johansson, som också besökt Bjäsäter, säger om Lees verksamhet i Östergötland: Aldrig har jag sett någon villfarelse som gjort värre förödelse och lämnat efter sig hemskare följder, som sopade med sig en massa själar, om vilka man hyst den tron att de levde i Herren. 1885 eller 1886 kom predikanten August Hurtig från Vånga och höll möten i Stjärnorp under de svåra tiderna efter doktor Lee. Han besökte Bjäsäter varje månad till 1897, då han for till Helsingborg. En uppmärksammad kvinnlig evangelist var Anna Molin. Hon var troligen fribaptist och hon och hennes kamrat Ida Ohlsson hade många möten i Bjäsäter och Häggetorp. En svenskamerikansk evangelist Pettersson besökte även Stjärnorp och blev särskilt uppmärksammad för sin sång. Men genom doktor Lees söndringsrörelse försvagades missionsföreningen oerhört. Verksamheten låg tidvis nere och blev aldrig mer vad den förut varit. Någon gång vid sekelskiftet kom en ung Kinda missionär, Vennborg, på tillfälligt besök i Bjäsäter. Han manade de modfällda missionsvännerna att börja på nytt igen. En son till predikanten Hurtig, J A Hurtig, var nu bosatt i Bjäsäter. Han och hans maka bettydde nu mycket för verksamheten innan de flyttade till Ljungby. Sofia Hurtig satte igång syföreningsverksamhet och så nyordnades missionsföreningen. 1905 antogs nya stadgar och Fredrik Hellström valdes till ordförande. Namnet blev nu Bjäsäters Missionsförening, då vännerna i Hult och Brink ordnade egen verksamhet, som så småningom skulle bli Norra Hults Missionsförsamling. Även i norra sockendelen ordnades några år egen verksamhet, huvudsakligen omfattande byarna Bryttorp, Axhult och Häggetorp. På initiativ av J A Hurtig restaurerades missionshuset år 1907. Vaktmästarebostad om ett rum och kök med läktare ovanpå inreddes. En veranda byggdes. Nu blev det bättre med verksamheten några år framåt. Ansgariiföreningens predikanter besökte ofta Bjäsäter och från Helgelseförbundet kom Anna Roslind och Ottilia Gustavsson med flera. Svarvaren Carl Öfverstedt i Axhult var också missionsföreningen till hjälp och hade bland annat möten vissa söndagar. Genom utflyttning och dödsfall minskade medlemsantalet och fram på 1920-talet var inte mer än tre eller fyra medlemmar kvar. I början av 1920-talet höll Gustav Pihlström uppmärksammade möten i Bjäsäter. Så ordnades Bjärka-Olstorp missionskrets, och den första kretsevangelisten Herman Carlsson anställdes 1927. I slutet av 1920-talet kom några personer i bygden till tro på Herren och nu var det tid att nyordna verksamheten för tredje gången. Annandag Påsk 1931 hölls nattvardsfirande i missionshuset. Dr K E Leman, som ledde mötet, frågade de närvarande om de ville sammansluta sig till en församling. De flesta mottog förslaget med glädje. Och vid ett nytt möte den 19 april, som också leddes av dr Leman, ordnades Bjäsäters Missionsförsamling av de kvarvarande medlemmarna i missionsföreningen och några andra. Tillsammans sjutton personer. Medlemstalet steg snart till tjugofyra, men då de gamla fått hembud och de unga avflyttat minskade det åter till tretton. 1934 bildades ungdomsföreningen och en tid fanns också en juniorförening. Söndagsskola torde funnits redan på 1870-talet. Den var nedlagd på 1930-talet och återupptogs 1933. Åren 1950-1951 renoverades missionshuset då ytterväggarna bekläddes. Den gamla läktaren inreddes till ett rum. En ny trappuppgång byggdes. Allt detta drog en kostnad av över 10 000 kronor. Källa: Linköpings föreningsarkiv